Jag blir galen på allt. Att inget löser sig, all jävla ovishet och känslan av att bara sitta fast och aldrig komma framåt. Jag vill lyckas och jag vill kunna uppfylla mina drömmar. Men ibland känns dom alldeles för stora.. Känslan om att vara så nära, men ändå så långt ifrån. Just nu sitter jag fast på min allra första punkt i min plan. Skaffa ett jobb. Vist funkar det med att vara med på bemanningen, men man vet aldrig när man får jobba, eller hur mycket eller hur mycket pengar man kommer få i slutet av månaden. Jag vill ha ett jobb med fast lön och schema. Det hade varit rena drömmen för mig.
Ibland blir jag så otroligt orolig, för tänk om jag lyckas samla ihop alla pengarna, tänk om jag kommer in på skolan, pluggar som satan och går ut med skit bra betyg. Tänk om jag uppfyller alla mina drömmar och gör allt jag vill. Och sen.. sen kanske jag sitter fast i samma sistuation som nu.. inget jobb.. bara att jag är ett par hundra tusen kroner fattigare... då kommer allt att ha varit i onödan ...
Men fuck it jag ska fan lyckas!!! Jag ska kämpa tills jag faller samman och sen ska jag resa mig upp och börja kämpa igen. Om man inte gör det som skrämmer en så kommer man aldrig att komma framåt i livet.

Förlåt för all deppighet, måste bara få dela med mig ;)