Bara en liten text

Bara en liten text av mej ur något som var tänkt att bli en bok för länge sen, men det blev aldrig av och kommer nog inte bli det heller, jag får det aldrig att bli bra ;) Texten handlar altså inte om mej! Ni får ursäkta att ja skriver som en sjuåring (får skylla på min dyslexi)

Himeln är aldeles klar och molnfri. Stjärnorna blinkar sitt hemliga morsespråk till varandra. Vissa stjärnor är små, andra klarare och självklart som alla stjärnklara nätter så finns det en stjärna som lyser klarare än alla andra, den som blicken drar sig till och man undrar om detta kanske, bara kanske är en sån där önskestjärna som finns i filmer och i böcker och man undrar om man borde önska sig nått, fast man är rädd, rädd att kanske önskningen faktiskt ska bli sann.Fast innerst inne så vet ju alla att det där bara är polostjärnan och att den lyser klarare bara för att den är närmare jorden än dom andra.

Jag kollar på stjärnarn, kollar och tänker att kanske nånstans finns det någon annan som också kollar på denna stjärnarn, just nu som jag. Någon som känner som mej, någon som skulle kunna förkara för mej varför allt gör så ont. Jag vill skrika ut i den kalla natten, fråga alla frågor vara arg på livet och skrika åt den att varför? Varför är det så här? Varför blev det så här? Varför i helvete ska jag finnas över huvet taget och varför blev jag bestrafad att få leva ett så sjukt patetiskt liv i en så sjukt absurb värld? Detta liv har ingen mening, ingen ting! Jag har allt jag ska ha för att vara lyklig och ändå vill jag bara gåta. Varför, varför varför?!

Jag skriker inte. Tänk om någon hör mej. Fast ingen hade väll brytt sig. Dom hade väll bara tänkt at nu är det nått fyllo som håller på, gud va jobbigt. Det är ingen som bryr sig om något annat än sig själv. Och varför skulle dom? Människan är skapad till att vara en självisk varelse för att kunna överleva. Visst, folk säger att dom bryr sig om sina vänner, sin familj, sin pojkvänn eller flickvänn, men innerst inne så är det bara för att man själv gillar känslan av kärlek, känslan av att känna sig behövd och att någon bryr sig om en. Man bryr sig om någon för sin egen skull.

Jag vill skrika men istället öppnar jag bara munnen, tänker att kanske kan den kalla vinden blåsa igenom mej, blåsa sig in i mina tankar, forma orden till viskningar över mina läppar och föra orden vidare med vinden, göra orden klara och tydliga, göra frågorna jag själv inte förstår och knappt kan formulera till frågor som låter rimliga i vinden, kanske kan vinden bära frågan till någon som kan svara eller kanske till någon som känner lika dant.

Man läser ju böcker, läser om folk som känner som en själv, folk som också undrar varför dom äns lever eller varför dom känner sig så vilse. Men var fan finns dom i verkligheten? Varför kan inte dom komma fram med en tydlig skylt om halsen där det står att dom är sånna som mej. Fast tänk va sjukt om någon hade kommit fram till mej och sagt "Hej jag känner som du, vill du prata om de?". Undra vad man hade svarat? Nej tror ja. Jag vill inte prata, för det finns inget att prata om, allt är ju egentligen perfekt i mitt liv, Emma som jag kan prata om allt med eller ja nästan i alla fall, inte sånt här kanske, en mamma som bakar bullar och har maten klar lagom tills man kommer hem, en pappa som hjälper en med allt händigt och som alltid kan köra mej och mina kompisar till fester eller fotbollen, gulliga Hugo, Jens som alla tycker är snygg och trevlig och vi är ju bara det allra perfektaste paret säger alla. Så vad finns det att prata om? Ech sluta deppa nu, ryck upp dej!

Jag går hem igen. Hemma sover alla ingen har märkt att ja var borta kanske bara Hugo som kommer och lunkar fram till mej när jag öppnar dörren......


Älska mig
Alexandra Elofsson




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0